är min ponny!

Hon kanske har lite ADHD, hon kan sparkas, trycka upp hästar och människor i hörn för stt bara kicka gång på gång utan anledning. Det har hänt! Folk säger hur det inte finns något hopp hos henne, hon är dum rakt igenom, folk är rädda för henne. 
Det är sant, hon är inte normal, hon kan vara riktigt dum, men det finns en annan sida av henne.

Sidan där hon ser när jag mår dåligt, och blir lite extra snäll. Hon är den mest sociala häst jag träffat, visar verkligen uppskattning till det man gör. På ett speciellt sätt ja! Men hon gör det med hjärtat på rätt ställe. När hon inte stegrar för att få det hon vill så går hon och klipper med öronen och lyssnar på allt man säger. Hon vill göra rätt!

Jag har ridit henne i snart 5 år. Visst har jag haft mina stunder då jag bara velat ge upp. Tiden hon alltid stannade och vägra gå mitt under ridturen. Jag kände att det inte var värt det, trots att jag red henne gratis. Sedan köpte Liselotte en ny sadel, och det blev bättre! Hon hade ont. Hon var inte dum en sekund. Trots sådana grejer sluta jag aldrig kämpa, att lära känna henne är som att lära sig vägarna i en ljungel. Det är absolut inte lätt, det var inte förens förra året jag börja känna att jag faktiskt förstår henne, jag vet vilket kroppspråk jag ska ha för att få så lite kickar som möjligt. 

Det är många som klagar på hur hon vänder rumpan till i boxen, hur hon nafsar och bits efter en. Folk säger att det inte går och ta in ett sto till stallet för att Mira står i stohagen. Det gör ont att höra... Jag älskar henne. Hon är det bästa som någonsin skulle kunna hända mig <3