Ingen som besöker min blogg längre, inte så jävla konstigt! Det som är grejen är att jag bara måste säga nåt, erkänna att jag är aå jävla svag. Inte bara i min rosa dagbok utan till alla andra? Men d ska man aldrig göra, att öppna sig till andra är bara dumt, men ibland behövs det. Df jag skriver här där alla kan se men ingen ser. Just nu har jag ett underbart liv, mina bästavänner, d sommar snart så jag kommer ut från helvetet om 2 veckor och framförallt har jag den finaste pojkvännen man kan tänka sig, vi har inte varit tillsammans i 1 månad ens så känns jävla p12 men jag tror faktiskt att han kan vara min kärlel för livet, vi har lovat varamdra att göra allt för att det ska bli så, och om det håller slipper jag fler fingrar i halsen, rakblad eller ångestfyllda nätter. Med honom slipper jag framförallt känna att jag inte räcker för så länge jag räcker för honom är jag nöjd, för med honom och mina bästa vänner så behöver jag ingen bekräftelse från samhället, jag behöver bara dem. Så ja, jag borde vara så jäävla lycklig, men ändå sitter jag nu klockan fem på morgonen o känner att allt är åt helvete. Allt jag vill är att mina mål och drömmar ska gå i uppfyllelse men det händer inte. Kommer aödrig hända. Det var inte såhär det skulle bli? Jag skulle ha så mycket.. annat?? Tro inte att jag ifrågasätter det jag har för det vill jag inte släppa! Jag ifrågasätter bara vad som hände med mina drömmar.. jag skulle inte gå till skolan med en klump i nian! Jag skulle möta upp min bästa vän, gå in och känna att folk är glada över att se mig, att de går fram med ett leende o ger mig en kram. Att jag skulle leva ett liv som tonåringarna i Katarina von bredows böcker ? Jag skulle kaosa totalt men samtidigt leva livet som fan! Vad hände? Ingen jävel tyckte om mig.. jag är ju tjock, ful och dryg? Det jag hört iallafall. Jag känner på mig att det kommer spåra ännu mer efter nian. Låtsas att allt är ok men FAN jag kommer inte klara det. Jag vill inte gå ytterligare 3 år och känna att jaginte duger. Det kanske låter sjukt, men efter iår, så kommer den känslan aldrig släppa. Fuck. Om det är någon som råkar läsa dethär. För en gång skull har jag sväljt stoltheten så skratta inte åt mig äckel, jag vet bara inte vad jag ska göra.